Jaha. Så hur ska man få lite självklarhet i de val man gör här i livet? Vissa saker känns så självklara medans vandra känns helt omöjliga. Man vet vad som är rätt men det är inte alla gånger det stämmer in med ens känslor. Jag känner mig kluven. Här känns nästan allt för tryggt ibland. Man vet att stora saker närmar sig men man kan liksom inte ta in det helt och hållet. Jag känner mig sjukt nostalgisk dessa dagar och somnar mestadels med frågor utan svar. Ska det vara såhär när man är 19 år, på väg att ta det stora skakiga steget ut i världen? Blä, känner jag inför detta.
Och hur ska man förbereda sig inför en begravning? Det kan man säkert inte. Man går bara. Man sitter där, gråter lite och sedan äter mat med släktingar man aldrig träffat. Suck. Min första begravning och jag känner inte ens den som dött. Tragiskt. Det här är inte det jag vill planera inför just nu. Jag vill istället resa till en ny plats, bli riktigt jävla kär igen och bara ta in allt det goda i livet. Känns så sjukt drygt att det alltid ska vara något tjafs som står i vägen för det man egentligen vill göra. Antingen är det ens rädsla eller något annat som en begravning från ingenstans.
Det värsta av allt är att jag troligtvis haft tusentals chanser till det där jag alltid har vetat om men ändå blundat för. De chanser jag haft har nu säkert någon annan. Jag avundas den där som är någon annan just nu. Jag avundas alldeles för många nu för tiden. Egentligen borde jag bara tuta och köra... men så kom den där begravningen.
